There's no way I could resist.
Hej ^-^
(För dem som inte orkar läsa om mitt babbel om serier, hoppa över det första stycket)
I torsdag såg jag på en ny serie som heter "City hunter". Redan på dem första avsnitten började den hoppa över alla serier som jag älskar. Tillslut kom den högst upp T__T Man satt typ med detta ansiktsuttrycket när man kolla, nästan hela tiden; :O:O:O:O Man fick chockar efter chockar efter chockar.. Alla avsnitt slutar spännande och får en att dööö typ. Och storyn i huvudtaget är skitbra, och skådespelarna spelar jättebra. Allt är O.O Trodde faktiskt inte att den skulle vara så bra, jag trodde den skulle vara rätt "okej" bara typ.. Och sedan bah : WOW, vad fan var det där? Iaf, den handlar om en händelse som hände 1983, det var massa personer som skulle göra ett uppdrag, 21 personer. Men när en båten skulle komma och hämta dem igen (de simmade ut i havet för att komma dit) så blev dem nedskjutna av sitt eget folk. Bara en person överlevde, och det var Lee Jin-Pyo. Hans bästa vän (Park Moo-Yul) dog bland de 20 folken, efter att ha räddat Jin-Pyo. Han snappar iaf åt sig Moo-Yul's nyfödda son och flyr till Thailand. Där tränar han upp Moo-Yul's son (Lee Yun-Seong). Yun-Seong växer upp i tron att Jin-Pyo är hans pappa och att hans mamma är död. Det är efter en olycka som gör att Jin-Pyo förlorar sitt ena ben, som han berättar sanningen om 1983 incidenten och sin riktiga mamma o pappa. Efter flera år åker dem till USA, och tillsist tillbaka till Sydkorea för att ta hämnd på dem 5 personer som planerat attacken mot de 20 personerna. Yun-Seong blir varnad för att bli kär i någon, eftersom det kan skapa problem med hämned. Men trots det blir han kär i Kim Nana, en säkerhetsvakt (som kan judo ^-^)
Den är iaf skitbra, OMG. Alla avsnitt har inte ens kommit ut, har sett 18/20 avsnitt, och eftersom det slutade spännande tror jag att jag kommer ta självmord snart. Men nästa avsnitt kommer nog med engelsk text typ på torsdag tror jag.
¨
Iaf, idag är detta allt jag orkar skriva, eftersom jag inte orkar med att prata om mitt patetiska liv.
Hejdå!
Kommentarer
Trackback